Om Alvar Aalto

Om Alvar Aalto

Eva Rudberg, som skrivit boken Alvar Aalto i Sverige (Arkitekturmuseet 2005), gör här en sammanfattning av Aaltos kontakter och verksamhet i vårt land. Boken går att köpa på Arkitekturmuseet till reducerat pris för Aaltosällskapet i Sverige .

Alvar Aalto – ”en vild finne i ett mesigt Sverige”.
Alvar Aalto – Nordens mest namnkunnige, modernistiske arkitekt med en imponerande verksamhet i och utanför Finland – hade också en stark förankring i Sverige. Man kan nog säga att Sverige var hans andra fosterland. Han var både finsk- och svenskspråkig och hans genombrott skedde i Åbo, där kontakterna med Sverige var starkare än på många andra håll i Finland. Hans beundran för Gunnar Asplund förde honom till Sverige innan han var färdig arkitekt, men hans förhoppning att få arbete hos sin stora förebild gick om intet. Asplunds inflytande på Aalto märks i flera av hans verk från 1920-talet. Och de båda träffades så småningom och blev goda vänner. När Asplund arbetade med förberedelserna till Stockholmsutställningen 1930 hälsade Aalto på, och Aalto var också en av dem som skrev entusiastiskt om den stora utställningen. Själv hade han tillsammans med Erik Bryggman skapat en utställning i samma anda i Åbo året innan.

Den svenska arkitekt, som han fick den närmaste kontakten med under dessa genombrottsår då tjugotalsklassicismen övergick i funktionalism, var Sven Markelius. De träffades redan 1926, och Aalto betecknade omedelbart Markelius som en själsfrände. När Markelius två år senare blev invald i de modernistiska arkitekternas internationella organisation CIAM och blev tillfrågad om medverkan från ytterligare nordiska arkitekter, föreslog han bland annat Aalto. Denne skrev entusiastiskt hem om möten med ”storviltet” – Gropius och Le Corbusier – på kongressen i Frankfurt 1929. Genom sin karismatiska, utåtriktade läggning kom Aalto snabbt att utveckla sina internationella kontakter.

Utbytet mellan Aalto och Markelius var ömsesidigt. Markelius använde en av Aaltos stolar som förebild för stolar till Helsingborgs konserthus, och hans tak i Stockholms Byggnadsförening är inspirerat av Aaltos tak i föreläsningssalen i Viborgs bibliotek. Troligt är att Aalto tog intryck av Markelius tidiga, träklädda villa i Västerås, liksom Markelius villa i Bromma, där Alvar och Aino Aalto ofta var gäster. Aalto medverkade även i Spektrums tidskift Arkitektur och samhälle, där både Sven och hans fru Viola Markelius fungerade som redaktörer. Vänskapen mellan de båda familjerna var stark, och brevväxlingen dem emellan livlig, hjärtlig och rå.

Genom Markelius förmedling kom Aalto att delta i sin första svenska tävling. Det var den stora tävlingen om nedre Norrmalm i Stockholm, som skulle omvandlas för att bättre passa tidens krav. Aalto lämnade in ett förslag med 18 våningar höga skivhus och ett differentierat trafiksystem, som skilde biltrafik från gångtrafik. Det var en radikal totallösning, som raderade ut befintlig bebyggelse, och det fick inte heller något pris. I samma tävling deltog Le Corbusier med ett än längre gånget förslag på total stadsomvandling.

Andra svenskar som Aalto hade nära kontakt med var Gregor Paulsson och Gotthard Johansson, båda starkt engagerade i Svenska Slöjdföreningen och den svenska debatten om den nya arkitekturen.

Samarbete med Albin Stark
Men den svensk, som kom att fungera som samarbetspartner i Aaltos svenska projekt, var arkitekten Albin Stark. Stark hade en framgångsrik firma, och hans mest kända verk är Chinteatern i Stockholm. I början av 1940-talet föreslog Stark att Aalto, som under krigsåren hade svårt att få jobb i hemlandet, skulle medverka i ett projekt för Axel Axelson-Johnson, Johnsonkoncernens ledare, som fått stora framgångar med sina rederier och järnverk under kriget. Bland uppdragen för Axelson-Johnson kom Johnson-institutet i Avesta att bli det mest intressanta och storslagna. Det pågick åren 1944-45 och innehöll stora museianläggningar och laboratorier för koncernens verksamhet, utomhusarenor, restaurang och övernattningsmöjligheter, allt beläget högt ovanför Avesta Jernverk i ett skogsområde med utblick över Dalälven. Besökarna skulle ta sig upp till området via slingrande stigar i med lövskogsplaneringar. Aaltos känsla för terrängen är starkt påtaglig i projektet, och hans solfjädersform återfinns i utomhusarenan. Men den 60 ha stora anläggningen var antagligen för kostsam för koncernen, och projektet utfördes aldrig.

Centrumanläggning i Avesta
Genom kontakten med Johnson-koncernen följde också kontakter med Avesta stad. Den växande staden hade behov av stadshus och tingshus. Aalto och Stark erbjöds att utforma en centrumanläggning, som förutom detta även skulle innehålla folkets hus, bibliotek, teater och stadshotell med restaurang. Platsen där anläggningen skulle byggas var Markustorget mitt i staden. Erbjudandet kom under våren 1944 och i september samma år presenterade arkitekterna sitt förslag, som hade namnet Akropolis – den antika, grekiska demokratins samlingsplats.

Det här var de år grannskaps- och community center-ideer från England diskuterades i Sverige, men ännu hade ingen sådan anläggning uppförts. Först året därpå, 1945, stod det första Community centret färdigt i Göteborg i Norra Guldheden i samband med invigningen av den stora bostadsutställningen Bo bättre. Avestaprojektet var på det sättet banbrytande, dels vad gällde innehåll men framför allt vad gällde gestaltning. Byggnaderna med sina skilda funktioner fick olika utformning, men var sammanfogade och omslöt i mitten en ”medborgargård”. Aaltos solfjädersform återkom i teatern, och hans karaktäristiska överljusbelysning i biblioteket. Arkitekterna hade också kompletterat med butiker för att förbättra anläggningens ekonomi för staden.

Entusiasmen var stor både från beställare och invånare, men kritik riktades från stadsingenjör Myrén, som ansåg att anläggningen skulle bli för dyr och att den dessutom var ”…till sitt väsen främmade för staden och miljön, och inte skulle passa in i stadsbilden…” Han hade tagit fram ett eget förslag med en strikt symmetrisk byggnad i klassisk anda, där alla funktioner samlats. Stadsfullmäktige vacklade, men stadens byggmästare Ernst Sundh erbjöd sig att uppföra hela anläggningen för 3 miljoner kronor. Det var ett lägre pris än vad den beräknades kosta, men stadsfullmäktige avböjde. Frågan bordlades, och det hela rann ut i sanden. Några år senare återupptog stadsfullmäktige frågan och inbjöd Aalto till en tävling, men denne avstod begripligt nog. Ännu i dag har staden inte fått någon samlad bebyggelse för sin förvaltning. Men frågan om Akropolis-förslaget är fortfarande bordlagd och skulle kunna återupptas…

Samarbetet med Stark fortsatte ytterligare några år, med tävlingar och bostadsprojekt, men det knakade i fogarna. Aalto fick alltfler uppdrag hemma och utomlands, och deras kontakt upphörde så småningom. Men under 1940-talet hade Aalto låtit uppföra en fabrik för det nystartade Svenska Artek i Hedemora, som tillverkade hans och Ainos möbler. Han presenterade möblerna vid Hedemoras 500-årsjubileum i en elegant liten utställningsbyggnad 1946. Den revs tyvärr samma sommar, men i dag finns planer på att återuppbygga den; ett initiativ som förtjänar allt stöd. Fabriksbyggnaden finns kvar, till största delen i ombyggt skick och sedan mitten av 1950-talet för annan verksamhet.

Tävlingsframgångar och nederlag
Under 1950-talet kom Aalto att engagera sig i flera svenska tävlingar. En gällde kommunala förvaltningsbyggnader i Göteborg 1955. Här fick han första pris med förslaget Curia; namnet efter den antika, romerska senatens samlingsplats. Det var en stram anläggning som var förbunden med stadens centrala delar genom ett stort, sluttande torg. Under torget fanns motortrafik och parkering. Aalto fick i uppdrag att vidareutveckla sitt förslag, och blev samtidigt inbjuden att delta i tävlingen om Drottningstorget och ny centralstation i centrala Göteborg. I denna andra tävling deltog Aalto tillsammans med trafikexperten Bo Hertzman-Ericson. Deras förslag var en avancerad trafiklösning, där de olika trafikmedlen separerats i flera plan. Anläggningen kröntes av ett prismatiskt glastak. Inget pris delades ut, men Aalto-Hertzmans förslag ansågs intressantast och vidareutvecklades. Förslagsställarna lämnade ett nerbantat alternativ, men stadsfullmäktige beslöt lägga ner utredningen. Varken förslaget med förvaltningsbyggnader eller centralstationen och Drottningtorget förverkligades. Först flera decennier senare kom området att omgestaltas.

Samtidigt som Göteborgsprojekten pågick deltog Aalto i tävlingen om bostadsbebyggelse på Kampementsbacken i Stockholm 1957. Hustypen han föreslog var kopplade punkthus av samma sort som han presenterat på den stora internationella bostadsutställningen i Berlin, Interbau, 1955. Från en gemensam entré kom man upp i respektive huskropp, där lösningen gav fina rumskvaliteter och ljusförhållanden. Här fick Aalto delat förstapris tillsammans med Klemming och Thelaus. Ingen av dessa arkitekter fick uppdraget, men det genomförda bostadsområdets stadsplan och flerfamiljshus fick mycket starka likheter med Aaltos förstpris, så starka att det i bland anges som Aaltos plan.

Året därpå, 1958, inbjöds Aalto till ytterligare en prestigefylld tävling. Det gällde Kiruna stadshus. Aalto lade ner stor möda på sitt bidrag, och hans förslag, Aurora Borealis – norrsken, var en storslagen gestaltning. Byggnaden bestod av en hög kropp, som vände den kopparklädda, sluta ryggsidan mot norr, och öppnade sig mot en samlingsplats med lägre huskroppar. Den höga huskroppen samverkade på ett utstuderat sätt med landskapet, som präglades av det stora, trappstegsformade Loussavaara-berget. Aaltos skicklighet att få natur och arkitektur att samverka hade här en av sina höjdpunkter. Han fick delat förstapris med Artur von Schmalensee. Juryn hade svårt att bestämma vilket av förslagen de skulle förorda, men valde till sist Schmalensees mer nedtonade men mycket förtjänstfulla förslag. Det kom också att genomföras. I dag, när tankar på att flytta gruvbrytningen och delar av Kiruna stad, bland annat stadshuset, kanske Aaltos förslag åter kan komma till heders – det är vid sidan av Avesta centrumanläggning hans viktigaste bidrag till den svenska arkitekturdebatten.

Två genomförda projekt
Trots de många förstaprisen i tävlingar hade Aalto dittills inte fått utföra ett enda projekt i Sverige förutom Artek-fabriken och utställningspaviljongen i Hedemora. Först i slutet av 1950-talet fick han i uppdrag av Ernst Sundh, byggmästaren i Avesta som stött hans centrumprojekt i staden, att bygga ett centrumhus. Det skulle innehålla kontor, restaurang, arbetslokaler och bostäder, bland annat en stor vindsvåning för Sundh själv. Byggnaden ”Sundh Center” stod färdig 1961. Det var klätt med blå porslinsstavar, tillverkade av finska Arabia, och inspirerade av Aaltos resa till Bagdad. Den lösningen kom han sedan att tillämpa i flera av sina byggnader: Seinäjoki stadshus, Aaltomuseet i Jyväskylä och andra – i blått eller vitt. Även interiört kom stavarna till användning, bland annat just i Sundh Center. Stavarna har skapat problem, de har fallit ner, troligen på grund av frostsprängning. Men i dag har byggnaden, som nu kallas ”Aalto-huset”, börjat rustas upp av den nya ägaren, en släkting till Ernst Sundh.

Ytterligare ett svenskt uppdrag fick Aalto. Det var Västmanlands-Dala (V-Dala) nation i Uppsala, som behövde ett nytt hus. Det gamla hade angripits av husbock och var för litet för den snabbt växande studentkåren. Aaltos nybyggnad består av tre sammanbyggda huskroppar, var och en med sin funktion. En är en befintlig tillbyggnad från krigsåren, med administration och kök. Den andra huskroppen innehåller bibliotek med Aaltos karaktäristiska överljus samt läsrum och klubblokaler. Den tredje huskroppen, som stegvis smalnar av, är upplyft på pelare och på tre sidor omgiven av träd. Här finns samlingssal, foajé och garderober. Upp till samlingssalen leder tre trappor, som ligger längs fasaden med ett raster av smala, höga fönster. Lösningen med tre trappor behövdes eftersom den stora samlingssalen kan delas in i tre separata delar med hjälp av stora skjutväggar. När festsalen står helt öppen är dessa väggar indragna i förvaringsutrymmen, som skjuter ut i fasaden som väldiga vingar på ömse sidor om huskroppen. Vingarna och pelarna ger den vita byggnaden karaktär och lätthet. Samtidigt är den omtvistad, eftersom den starkt avviker från bebyggelsen i området. Den öppna platsen under byggnaden skulle ersätta en trädgård, som varit en uppskattad del av det gamla nationshuset. Men med dunklet och kylan under huset fungerade inte den idén, och där har i stället byggts in butiker – ett sätt att också förbättra nationens ekonomi.

”En vild finne i ett mesigt Sverige”
Med de många misslyckade framgångar Aalto hade i tävlingar och i andra uppdrag, som aldrig kom till utförande, kan man ana att hans känslor för Sverige var blandade. Göran Schildt låter honom säga i den pjäs han skrivit om sin far Runars och Alvar Aaltos fiktiva möte, att han – Aalto – såg sig som ”en vild finne i ett mesigt Sverige”. När Karl Fleig ville ha med hans svenska projekt i sin bok om Aalto vägrade denne. Hans bitterhet är förståelig, samtidigt som man ska minnas att han var långt ifrån ensam om att vinna förstapris utan att få projektet utfört. Vi kan beklaga att inte fler av hans byggnader kom till utförande. Men Aaltos inflytande i Sverige är ändå stort. Många av hans yngre, svenska kolleger har påverkats av hans arkitektur: hans överlägset skickliga sätt att lösa ljusföringen i byggnaderna, hans ovanligt starka förmåga att anpassa bebyggelsen till terrängen och få den att samverka med naturen, hans sätt att utveckla detaljlösningar, som han återanvände gång på gång, samtidigt som helheten alltid blev ny.

Den internationellt oerhört framgångsrike Aalto fick till slut även ett tydligt svenskt erkännande. På Moderna Museet ordnades en stor Aaltoutställning 1969, och en väldig publik strömmade till för att se och höra honom. Den stora allmänheten, som främst kände till hans möbler och vaser, fick här möta hans många storslagna byggnader och stadsplaner. Utställningen blev en slutgiltig bekräftelse på hans betydelse för Sverige.